Sa hejdå till Oskar,
min trygghet lämnade plötsligt och jag kände mig lite ensam,
men inte svag.
Snarare tvärtom, jag kände mig stark och säker i mig själv. Här är jag för min och ingen annans skull- alltså behöver jag inte göra något som jag inte känner för.
Men det är klart det blir svårt när man hör alla lära känna varandra snabbt och intensivt, när jag gärna sitter här inne och skriver, lyssnar, tittar,
gör tappra försök att förstå att det är här jag kommer vara den närmaste framtiden.
Ett år närmare bestämt.
Kommer jag att bli den där tjejen som bara sitter och häckar på sitt rum? Och umgås med sin pojkvän och sina gamla vänner över telefon?
Då får jag väl bli den. För det känns bra så just nu.
Det är något visst med hösten. För mig är det känslornas och tankarnas årstid.
Jag börjar alltid skriva så mycket vid den här tiden.
Det känns så fint.
